Söndag på akuten

Denna gången var det faktiskt inte något av barnen som var orsaken till helgens besök på akuten. Det var jag. Eller rättare sagt, min mage.

Vid 05.30-tiden i söndags morse vaknade jag med fruktansvärt ont i nedre delen av magen. Gick på toaletten för att se om det blev bättre. Toabesöket gick bra men smärtan var kvar. Värmde vetekudden i mikron och gick upp och lade mig igen. Micke vaknade och undrade vad som hände, jag hade inget bra svar att ge honom. Det gjorde fortfarande fruktansvärt ont och jag var riktigt nära att be honom ringa ambulans. Men så gjorde vetekudden lite nytta och det lugnade ner sig lite. Efter ca en halvtimme gjorde det inte lika ont och jag lyckades somna om.

När jag vaknade några timmar senare och det var dags att gå upp kände jag först ingenting. Men när jag satte mig upp på sängen kände jag desto mer. Inte den blixtrande smärtan som några timmar tidigare men det gjorde ont i nedre delen av magen fortfarande och kändes som träningsvärk i resten av magen. Dessutom kunde jag inte räta ut magen och det gjorde ont när jag tog djupa andetag.
Jag ringde 1177 och sjuksköterskan där tyckte att jag skulle åka in till akuten på Danderyd.
Sagt och gjort, jag fick i mig lite frukost och sen körde vi allihopa dit. Vi kom dit vid strax efter 10.30 och efter en kort väntan på den första anhalten fick jag vänta desto längre på kirurgakuten. Vet inte vad klockan var när jag fick komma in första gången men säkert 11.30 åtminstone. En undersköterska ställde lite frågor och tog blodtrycket medan en annan kom in och tog blodprov och gav mig en urinmugg.
Efter provlämningen hade ungarnas tålamod tagit slut och Micke körde iväg med dem till bl.a. Max för att äta lunch. Jag? Jag fortsatte att vänta… Och vänta… Och vänta… 

Vid strax innan 13-tiden fick jag äntligen komma in i ett rum och träffa doktorn. Återigen fick jag berätta allt som hänt och hon klämde och kände på magen. Proverna såg bra ut, bara något förhöjda antal vita blodkroppar i blodet och urinen. Hon sa att det skulle kunna vara en begynnande urinvägsinfektion men eftersom jag inte upplevde några andra typiska symptom på det förutom magontet ville hon skicka upp mig till gynakuten för säkerhets skull.
Hon kom med en remiss och sa att en vaktmästare skulle komma och köra upp mig dit.
Det tog en halvtimme, sen fick jag äntligen komma upp dit.
Väl där fick jag sitta och vänta ytterligare en och en halv timme, inte förrän strax före 15 kom en läkare och visade in mig till ett undersökningsrum. Då var jag trött, hade fortfarande mycket ont och hade dessutom inte ätit på hela dagen. Hurra… 

Undersökningen visade inte något annorlunda, det enda han kunde hitta var lite vätska bakom livmodern, annars såg allt bra ut. Han trodde på två alternativ; antingen begynnande urinvägsinfektion eller en cysta som hade spruckit. Tydligen har man små cystor ibland och oftast går de obemärkt förbi och försvinner. Men ibland kan de göra ont när de spricker. Vattnet tas om hand av kroppen och både det och smärtan försvinner efter några dagar. Jag hade ingen som helst lust att gå tillbaka ner till kirurgakuten igen, vi kom överens om att han skulle kolla att mitt urinprov kom in på odling och jag skulle åka hem.

Jag levde på Ipren resten av söndagen och hela måndagen och i tisdags kunde jag äntligen stå rakt igen! Och behövde dessutom inte värktabletter, det molade bara lite.
Igår kändes det helt som vanligt igen. Mycket märkligt. Hoppas att jag slipper uppleva det igen, smärtan i söndags morse var vidrig. 

Att väntan på akuten ska ta en hel dag… Helt sanslöst. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.