Familjerna Loendorf och Svensson utanför Loendorfs hus i Valier, MT.
Fr.v: Ron (dog för några år sedan), mamma, Lisa, Quin, pappa, jag och Jeppe. Quins bror, Vincent är inte med (han var inne i huset).

Det var en otrolig chock. Att surfa in på Facebook sent en torsdagskväll och efter en stund inse att nästkusin Quin inte finns mer. Han omkom i en bilolycka, 22 år gammal.
Att ringa till min mamma och berätta var bland det jobbigaste jag någonsin gjort.
Så här, knappt två veckor efter dödsbudet känns det hyfsat ok. Jag kan titta på hans Facebooksida/foton (och läsa om alla minnen människor har om honom) utan att börja skvala.
Förutom det faktum att en ung människa ryckts bort alldeles för tidigt (bara det är tillräckligt sorgligt), hade Quin verkligen framtiden för sig. Med två majors, i journalistik och japanska, hade han en ljus framtid. Han skrev otroligt bra, han hade verkligen talang för det där med ord. Ofta lyckades han få in oerhört mycket i ett par meningar och bara hans statusuppdateringar på Facebook var en fröjd att läsa.
Jag är också ledsen för att jag och brorsan inte fick en chans att visa Sverige för honom. Hans mormor var min morfars syster (hans mamma Lisa och min mamma är således kusiner) och det hade varit så roligt att få visa honom var hans förfäder kom ifrån.
Jag har reagerat väldigt starkt på detta, starkare än jag trodde. Jag kände trots allt inte honom så väldigt väl, träffats bara en gång. Kontakten via Facebook gav dock väldigt mycket och man behöver bevisligen inte träffas varje dag (eller ens varje år) för att känna sig nära en person.

Jag har insett att det kommer ta ett tag innan det helt och hållet känns bra inom mig. Tiden läker alla sår, sägs det. Får väl se hur mycket tid som krävs innan den där sorgsna känslan inom mig blir lite mindre påtaglig.