Svar till den som lämnade kommentaren i ”Snörvel och provokation”-inlägget:

Håller med dig om att det var anmärkningsvärt att partiledarna jublade såpass mycket trots resultatet. Som vanligt kändes det som att de inte riktigt hade koll på vad som hände egentligen…
Wetterstrand är dock ingen jag sympatiserar med, hon har alldeles för intetsägande utstrålning, fanatisk och har dessutom svårt att hålla sig lugn, vilket vi fick se exempel på under debatterna före valet.
Mona Sahlin var förvisso lugn men förstår verkligen inte varför hon måste prata till alla som om de vore fem år gamla… (Är hon månde gammal förskollärare??).
Reinfeldt var som en statsminister bör vara, lugn och lite reserverad. Jag har dock lite  svårt för honom också, mest beroende på att han känns lika världsfrånvänd som alla de andra partiledarna.
Regeringen ärvde en urusel migrationspolitik av bidragsregeringen som satt innan och än så länge har de inte gjort speciellt mycket för att ändra på den till det bättre, tyvärr.

Två av de största anledningarna till att jag röstade blått:
1. Jag vill absolut inte ha Mona Sahlin som statsminister och inte Ohly som någon sorts minister överhuvudtaget.

2. Jag anser att fyra år är för kort tid för att kunna åstadkomma några större förändringar när det gäller politik på riksdagsnivå. Jag ger dem gärna fyra år till, men har det inte hänt något radikalt då inom flera områden (som t.ex. migrationspolitiken och vård/skola/omsorg) så är det inte alls säkert att det blir en blå röst i nästa val.